anknytning i klassrummet?

så där ja! Nu är terminen igång.  I år undervisar jag två klasser, 8a och 8b, i matte/NO/teknik och det är alltså klasser som jag hade även förra läsåret. Höstterminsstarten får mig att tänka på förra hösten då jag stod där med två helt nya klasser och alla elever som jag skulle lära känna.

Jag brukade prata om något jag tidigare kallat ”ömsesidig respekt”mellan mig som lärare och mina elever. Jag går mer och mer över till att kalla det ”anknytning”. Det är ett lite överdrivet starkt ord men jag tycker att det tydligare beskriver vad jag är ute efter. Om någon skulle fråga mig om mina styrkor som lärare så är en av de som jag är mest stolt över min förmåga att knyta an till elever.

 Varför?

Eleven måste lita på mig och att jag alltid vill elevens bästa i alla undervisningssituationer. Alla elever förtjänar att känna sig trygga med den förvissningen, det känns självklart tycker jag. Det finns dock en hel del andra mer praktiska anledningar till att man ska ha knutit an till sina elever:

  • Det blir enklare att tycka om eleverna. Jag vet att man kanske inte behöver tycka om alla elever men jag kan inte låta bli. Det beror förmodligen på att alla 13-15-åringar som man lär känna litegrann faktiskt har sin alldeles egna personlighet och charm. Tycker man om eleven blir alla möten med eleven, föräldrar och skolledning mycket enklare! Det blir ju en del åtgärdsprogramsmöten och uppföljningar.
  • Det blir lugnare i klassrummet. När man känner elevernas egenheter vet jag hur jag ska röra mig i klassrummet, var jag ska stå, vilken elev som ibland vill ha en hand på axeln för att komma vidare, vem som behöver smita ut på toa ibland utan att få stå till svars för det osv.
  • Det här med bedömning blir enklare eftersom jag upplever att eleverna litar på min bedömning och jag försöker vara tydlig med vad som bedöms, att det t.ex. inte är ordning och uppförande.
  • Det blir enklare framme vid ”tavlan”. Häromdagen skulle jag ”dema” ett mindmap-program från min dator via projektorn i klassrummet men det tog en evinnerlig tid att öppna programmet. I sådana fall är det ganska viktigt att eleverna har just detta förtroende för mig, att jag gör detta för att jag tror att de lär sig bäst av. Det blev ju ganska segt i väntan på att programmet skulle starta men vi pratade lite strunt så länge. Jag tänker att det hade varit svårt att lyckas få tillbaka fokus när väl programmet startade om vi inte hade haft en relation jag och klassen.

När?

Ju tidigare desto bättre, första veckan jag har eleven vill jag ha skapat en förtroendefull relation till eleven.

Hur? 

När jag träffar en klass första gången försöker jag sätta dem i arbete enskilt eller i grupp så att det skapas tillfällen för mig att gå runt och prata med eleverna. Alla dagar med studiebesök, temadagar, idrottsdagar et.c. tar jag också till mitt förfogande. Jag försöker lära känna eleverna. Jag lär mig alltid namnen på eleverna första lektionen och anstränger mig på flera sätt att kunna komma ihåg dem till nästa lektion. Ofta går jag runt och upprepar namnen under lektionen. ibland har jag dem placerade i klassrummet efter förnamn, det brukar underlätta. Jag partar strunt, frågar ut dem om saker, nyckelringar, märken, intressen och försöker på alla sätt att skapa en relation och lära känna eleven lite mer. Sen är det ju så att man som lärare inte riktigt kan luta sig tillbaka och tänka att det är fixat för tre år framöver…Relationer måste man ju hela tiden jobba på.  Jag jobbar hela tiden med ett ökat elevinflytande, att klassen är delaktiga i planeringen av terminen, hur prov och inlämningar utformas mm.

IT?

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga/skriva att en förtroendefull relation mellan elev och lärare är en förutsättning för att lyckas med IT i klassrummet eftersom vi hela tiden kommer att stöta på problem med själva tekniken och då måste förtroendet finnas där. Att kreativa, elevaktiva arbetssätt också underlättas genom ett stödjande relationsbyggt ledarskap i klassrummet är också något som är viktigt om eleverna ska använda IT:n till något bra. Att få elever att jobba och inte sväva iväg på facebook eller liknande blir förstås enklare när det räcker med ett ögonkast i rätt riktning och jag som lärare inte behöver ryta och leva runt.

 

”Jag är inte perfekt, synnerligen inte fullärd, men jag strävar hela tiden uppåt”

 

4 responses to this post.

  1. Posted by Birgitta Wollin on 27 augusti, 2013 at 22:38

    Socionomen och förskolläraren i mig ler stort. Du är jättebra.

    Svara

  2. Posted by Catrine Olsson on 11 september, 2013 at 12:07

    Hej! Jag håller med dig förstås. Jag är en ingenjör som sadlade om och blev waldorflärare. Jag har arbetat i datorintensiv miljö (Ericsson) och på en waldorfskola där alla elever hade någon eller flera diagnoser. På waldorfskolan fanns ingen egentlig tradition av datorer. Här lärde jag mig hur viktigt det var med relationer. Dessa elever kräver det mänskliga kanske i större utsträckning än andra elever. Jag vet egentligen inte för min erfarenhet av vanliga barn är så liten. Hursomhelst blir jag glad när jag läser att det mellanmänskliga är a och o. Sedan tar vi hjälp av datorer. Ska bli kul att följa dig!
    Hälsningar, Catrine

    Svara

  3. […] Skapa en bra relation till eleverna du undervisar. (se inlägget : Anknytning i klassrummet) […]

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: