Archive for the ‘pedagogen Helena’ Category

Jobba smart – att vara en bra lärare utan att jobba ihjäl sig

ooops!

Snart är visst boken här…

jobba-smart

Att sticka ut hakan och påstå att det jag hinner med mitt jobb på de timmar som jag har betalt för…det är…provocerande? arrogant? dumdristigt? modigt? viktigt? klantigt? Jag vet inte riktigt men så här har jag resonerat med mig själv: Jag tycker att jag gör ett tillräckligt bra jobb med mina elever, jag har energi över till både fritid och utveckling inom yrket, jag trivs och har aldrig ångrat mitt yrkesval. Under ett medarbetarsamtal med min rektor för några år sedan påstod han att jag verkade ”jobba smart” då vi talat om att jag trodde att jag var ensam på skolan om att ha en bra balans mellan jobb och fritid. Hans uttryck fick mig sugen på att åtminstone för mig själv formulera vad det är som gör att jag hinner med jobbet på min arbetstid. Efter drygt ett halvår var jag klar och presenterade det hela under en föreläsning som jag döpt till samma som detta blogginlägg. Föreläsningen har jag sedan hållit i fler olika sammanhang och det är alltid någon som kommer fram efter och tackar för inspirationen.

Sen slog det mig för ett år sedan att om det nu är så att jag får tiden att räcka till och att jag dessutom anses göra ett bra jobb…Vore det inte vettigt om andra som tycker att det är lite jobbigt skulle kunna få ta del av mina tips? Vem ska skriva boken om att jobba smart om inte jag? Jag vet att mina tips inte funkar i alla klassrum, i alla skolor eller i alla ämnen men OM det finns något litet litet tips som skulle kunna göra livet lite lite enklare för någon lärare så blir jag så glad. Det där med att stressa, vara utbränd eller utmattningsdeprimerad är nämligen inget vidare. (jag har själv testat det i början av min karriär)

Att jobba smart då? Hur gör man? Det blev en bok just för att det behövs plats för att berätta det utan att skriva någon på näsan. Det passar liksom inte i bloggform eller i social medier. I föreläsningsform behöver jag minst 45 minuter för att berätta om det och nu har jag fått ihop ca 150 text. Sammanfattningen av boken lyder (citerar från pressmeddelande) ”Det handlar bland annat om att kunna sina styrdokument, skapa förtroendefulla relationer i klassrummet, göra eleverna delaktiga och att våga utvecklas som lärare. Författaren ger många praktiska råd om hur man kan underlätta arbetet som lärare och hämtar exempel från sin egen vardag som lärare.”

Skrivandet då? Ja, när jag väl bestämt mig för att skriva boken var jag ju tvungen att genomföra det. Jag gillar liksom inte att ge upp. År 2014 skrev jag ju en bok med Håkan Fleischer ”Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik” så jag trodde att jag visste lite vad jag gav mig in på…men den här boken var inte riktigt samma…

Jag lovade mig själv ganska snart att ALDRIG mer skriva ensam. Det är urtrist och jättesvårt. Ingen var intresserad av resultatet på samma sätt som jag, ingen jobbade när jag latade mig och det fanns ingen att stöta och blöta saker med. Som tur var ställde dock Håkan upp som en mycket nödvändig kritisk vän som har läst, låtit mig pröva mina argument och kommit med goda råd. Även min syster Johanna var snäll och läste innan inlämning. Många versioner och många kommentarer senare sitter jag då här med den sista korrekturen innan tryck. Sen skickas den iväg och sägs finns att köpa i mitten april. Hoppas den kan ge dig något användbart tips.

Övertydlig?

Ibland blir jag så irriterad/arg/frustrerad över den svart/vita-debatten som präglas av anekdoter från den egna verksamheten hej vilt blandat med övergripande politiska beslut och dess konsekvenser. Detta samt den enorma polariseringen i frågan gör att det ibland synes helt omöjligt att föra ett problematiserat och nyanserat samtal om IT i skolan. Jag känner att jag måste vara en smula tydlig när det gäller en del saker så här kommer det:

När man som jag tror och verkar för en ökad användning av IT i skolan innebär det INTE automatiskt:

  • Att jag tror att elever lär sig bäst genom att ”forska” på nätet
  • Att mina elever sitter ensamma vid datorn och jobbar enskilt med ”eget arbete” under hela lektionen och jag dricker kaffe under tiden.
  • Att jag tror att elever lär sig bättre av att anteckna via tangentbord på datorn under genomgången
  • Att mina elever sitter med sina mobiltelefoner uppe under lektionstid och gör ”icke-skol-grejer”
  • Att mina elever använder datorn hela tiden
  • Att mina elever aldrig får göra vanliga NO-labbar
  • Att mina elever inte lär sig anteckna för hand
  • Att mina elever sitter och chattar med varandra under lektionstid
  • Att jag tycker att föreläsning är uråldrigt och att jag som lärare inte har något att förmedla till mina elever

Det betyder INTE heller automatiskt:

  • Att jag inte tror på kunskap och bildning
  • Att jag inte tycker det är viktigt att låta barn lära sig läsa, skriva och räkna
  • Att jag tror att eleverna redan är digitalt kompetenta
  • Att jag tror att programmering är lösningen på svensk skolas problem
  • Att jag struntar i att barn idag rör sig mindre och hur de sitter när de jobbar vid sin platta/dator

Det betyder INTE heller att jag tycker att det är acceptabelt:

  • Att lärare ägnar värdefull tid till att laga datorer
  • Att lärare ska tvingas göra dubbla planeringar eftersom de inte kan lita på sina digitala system
  • Att lärare ska acceptera plattformar som tar mer tid än de ger
  • Att lärare ska få sin enda kompetensutveckling inom IT i skolan av hård- och mjukvaruföretag

Det betyder dock att jag brinner för alla elever rätt till en likvärdig skola där varje lärare är så digitalt kompetent så att hen kan ta kloka, professionella beslut om ett ansvarsfullt användande av IT i klassrummet som alltid bygger på den pedagogiska idén och aldrig handlar om brist på kompetens eller teknik.

Vill du läsa med om hur jag tror att IT kan och bör användas finns det en bok om det och ett blogginlägg som snabbt förklarar varför jag faktiskt tror på detta med en digitaliserad skola.

apropå de nationella IT-strategierna

Detta är ett tal som jag höll på Trippel Helix Workshop i Stockholm 13/1 där jag fick tio minuter att ”ge min syn på Vad vill vi uppnå? (med avseende på Skolverkets IT-strategier och skolans digitalisering i allmänhet) från mitt perspektiv (skola).

Hej jag heter Helena Kvarnsell och jag är eldsjäl

Mina elever tränas i , Kreativitet, Kritiskt tänkande och bedömning, Kulturell och social förståelse samt Samarbete

De lär sig finna och sovra information, Effektiv kommunikation, e-säkerhet och funktionella förmågor.

Mina elever drillas i multiplikationstabellen i spelform och de övar matematiska begrepp med hjälp av appar för glosinlärning.

Mina elever bygger världar i Minecraft och visar på stora tekniska system som avloppshantering och sjöfart.

De kan hänga med på lektionen även om de är hemma på grund av snökaos då vi streamar genomgången

De kan läsa läxan på bussen, från mobilen eller hemma från datorn då läroboken ligger online

De kan få texten uppläst, förstorad, markerad eller med en annan bakgrund.

De får med sig en film hem på hur man räknar med Pythagoras sats så att deras föräldrar inte behöver kunna nians matte för att hjälpa till med läxan

De elever i min klass som har skrivsvårigheter kan spela in svaren på provet eller labbrapporten som en ljudfil istället eller tala in till text.

De har lärt sig om fackverk genom ett datorspel om brobygge

Eleven som i september i nian kom från Albanien hade bra betyg redan till jul då det var lätt att kommunicera med översättningsprogram.

Under mina genomgångar är eleverna aktiva med hjälp av sina telefoner eller datorer där de får svara på frågor som del av genomgången.

Mina elever har, i teknikämnet funderat över hur lärplattformar skulle kunna se ut och de har dessutom presenterat sina idéer för företag i branschen. Detta med mycket stolthet.

Mina elever blir självgående, de lär sig vad som är viktigt i skolan och hur läroplanerna ser ut.

De får lära sig strategier för att undvika de distraktionsmoment som dator och internet erbjuder.

De övar på att stänga av notiser, att lägga rätt sidor som favoriter och att strukturera sina anteckningar, skapa påminnelser och att planera i sin kalender.

De får öva på hur de kan använda sig av mobilkameran för att fota tavlan, laborationen eller saker under studiebesöket.

Eleverna blir resurser till varandra genom att de delar dokumenten i skolans plattform och övas i att ge respons på varandras arbete.

De får ta dela av formativ bedömning av mig där jag visar runt i deras arbete och pratar till genom en skärminspelning.

De avlutar en del lektioner med en exit-ticket som de kan göra från telefonen så att jag vet hur lektionen gått, vad de förstått och vad jag måste repetera.

Mina elever får öva sig i att hitta tid, plats och verktyg för reflektion.

De får öva sig att blogga och skriva dagbok om sitt eget lärande, de testar videoblogg under ett arbete om hälsa och ibland ser de genomgången på film hemma i läxa så att det frigörs tid på lektionen till reflektion.

De skapar egna filmer om atomer, klipper ihop bilder som ska symbolisera naturvetenskapliga begrepp, de skapar digitala begreppskartor och programmerar egna spel för att visa och fördjupa sina kunskaper.

Mina elever får tillgång till bra animeringar om kraftverk, mänskliga organ, fotosyntesen och matematik.

Det blir duktiga på att själva söka efter liknande på nätet och att sedan dela med sig till varandra.

Mina elever har haft experter på besök i klassrummet via videosamtal och de har samverkat med varandra i grupper hemifrån med samma verktyg.

De har diskuterat klasskassa och haft läxförhör i chattmiljöer både med sitt egna namn och med ett nickname som bara jag kände till.

 

Men det här är mina elever. I klassrummet bredvid händer inte alls detta.

 

Min förhoppning är att de nationella IT-strategierna ska ge alla elever förutsättningar att få använda datorer och internet på ett sätt så att det fördjupar kunskapsbildningen genom motivation, målorientering, reflektion och socialt lärande.

Inte bara eldsjälarnas elever.

 

alla exempel är tagna från mitt klassrum med återfinns också i min och Håkan Fleischers bok ”Digitalisering som lyfter skolan -teori möter praktik”. Från denna bok är även de olika framgångsfaktorerna ( motivation, målorientering, reflektion och socialt lärande) hämtade. Läs gärna mer i vår bok.

 

 

Jag har världens bästa jobb

Jag tycker att jag har världens bästa jobba och här nedan följer mina argument:

Rädda världen
Jag får vara med och påverka jordens framtid. Det är ju faktiskt så att vi vuxna idag inte lyckats ta hand om vår planet och alla människor här på något vidare bra sätt. Planeten skakar av polarisar som smälter, öknar som breder ut sig, människor på flykt undan krig, förtryck och svält. Genom mitt jobb som lärare har jag möjlighet att påverka barn och ungdomar idag och ge dem kunskaper och mod att ta itu med orättvisor i världen när de växer upp.

Att ge en ung människa tillgång till livet
Vi lärare ger våra elever verktyg för att klara sitt liv nu och i framtiden. Vi ger eleverna språk som gör att de kan kommunicera med människor i andra länder. Vi ser till att eleverna lär sig att läsa vilket gör att allt skrivet i världen öppnas upp för eleven och vi ser till att de kan skriva så att de kan förmedla tankar och kunskaper till andra på fler sätt. Vi ger eleven med dyslexi verktyg för att på dennes sätt ta sig an den litterära världen och vi övar elever med koncentrationssvårigheter i strategier och uthållighet. Vi tränar argumentation, rimlighetsuppskattning och samarbete, att lyssna, anteckna och summera. Vi ser till att eleverna inser hur de ska leva hälsosamt och ekonomiskt och vi uppmuntrar dem att hitta sitt eget estetiska uttryck.
Ett fritt jobb med god chans till framförhållning
Trots en tydlig uppgift förankrad i skollag och läroplan har jag ett väldigt fritt jobb. Jag har som lärare en enorm frihet att planera undervisningen på det sätt som passar mig och mina elever. Min chans att påverka när jag ska ha prov, inlämningsuppgifter och läxförhör gör att jag själv har kontroll på mina arbetstoppar. De få obligatoriska proven (t.ex. NP) finns schemalagda lång i förväg och dyker aldrig upp samma dag. Mina lektioner är också schemalagda så i början av terminen vet jag vilka jag har och vilka som går bort (beroende på lov, studiedagar etc) vilket förstås gör att jag kan jämna ut arbetsbördan för mig själv genom att planera in stora bedömningsarbeten när det är som lugnast i övrigt. Jag får fritt bestämma om och när eleverna ska iväg på utflykt, se film, skriva uppsats, laborera, gå på studiebesök eller jobba i grupper.

Jag håller mig ung
Genom att vara i en miljö med unga människor håller jag mig ung i sinnet. Risken att jag enbart skulle stövla på i mina egna fotspår är minimal. Om min undervisning inte funkar så kommer jag att märka det på en gång. Det är inte behagligt att vistas i ett klassrum där det inte fungerar vilket gör att jag ständigt utmanas att bli bättre och bättre på det jag gör. Att befinna sig ”på scenen” klassrummet gör att jag tar han om min hälsa, tänker på hur jag uppfattas och klär mig helt och rent. Läraryrket är ett rörligt jobb utan att vara fysiskt utslitande. Jag står, går, sitter, böjer mig, sträcker mig och får ihop många tusen steg på min stegräknare bara under arbetstid!

Fantastiska kollegor
Att jobba i skolan innebär att jag har kollegor som är experter i ett eller fler ämnen och dessutom intresserade av att förklara saker. Det innebär rent praktiskt att jag kan tala politik med väl insatta och intresserade SO-lärare, kompostering med biologiläraren, fråga språkläraren om hur jag ska uttrycka en viss sak på ett främmande språk, diskutera litteratur med svenskläraren, verktyg med träslöjdläraren, stickmönster med textilläraren, recept med hemkunskapsläraren, sport med idrottsläraren och mycket mycket mer. Dessutom har alla mina kollegor valt att jobba med barn och ungdomar och att få dem att lära sig saker vilket gör att de allra flesta är riktigt trevliga, sociala och pratsamma.

Bra arbetstider
Jag börjar straxt innan 8 på morgonen vilket innebär att jag slutar ca 15.30 varje dag. Jag kan äta gratis lunch på arbetstid, vettigt sammansatt enligt alla konstens regler. I mitt avtal har jag sedan i snitt tio timmar i veckan som jag styr helt själv över. Dessa timmar får jag använda precis som jag vill till förkovring, omvärldsbevakning, reflektion, inläsning, planering och andra saker. Jag får lägga dessa timmar var jag vill (rent geografiskt) på bryggan på landet, hemma i favoritfåtöljen, på museum, kaféer, biblioteket eller utomlands men jag kan också sitta kvar vid mitt skrivbord på skolan. Ingen lägger sig i. Jag får också lägga dessa arbetstimmar när jag vill. Jag kan välja att jobba på loven, tidig morgon innan morgonrusningen, när de egna barnen somnat på kvällen, på helgen eller på eftermiddagen. Ingen lägger sig i detta heller.
Det har aldrig hänt att någon, med kort varsel, ber mig jobba över. Faktum är att jag jobbar ungefär en kväll i halvåret och den kvällen känner jag till sex månader i förväg. Ingen ber mig jobba helger eller röda dagar. Jag kan alltid räkna med att vara ledig alla mellandagar och jag behöver aldrig fundera på hur jag ska täcka loven för mina egna barn, jag kan alltid vara ledig.

Bra arbetsmiljö
Jag har aldrig behövt lyfta tungt, jag utsätts inte för gifter, radioaktiva ämnen eller brandfarliga kemikalier (om jag som kemilärare inte väljer det själv förstås). Det är varmt, torrt och det finns bra belysning på min arbetsplats. Till och med vägen från bussen till jobbet är extra säker. Vi har god tillgång till toaletter och jag hinner springa iväg till den ofta och även om det skulle vara akut. Jag kan välja att ta en kort kaffepaus lite då och då i personalrummet. Jag har tillgång till dator, bra IT-lösningar och säkra brandväggar och skräppostfilter.

Bra arbetsmarknad
Jag kan få jobb i hela landet. Det är inte så stor skillnad på att undervisa elever i storstad och landsbygd och skillnaden mellan skolor och mellan kommuner är inte större än att jag kan hantera den. Det finns massor av arbetsplatser för mig och jag kan, utan att behöva anstränga mig så väldigt mycket, börja på en ny skola och göra ungefär samma jobb.

Jag betyder något för någon
Att få vara med på elevernas resa mot att bli vuxna är fantastiskt. Jag jobbar på högstadiet och tar emot ganska fladdriga stora barn som ska börja sjuan. När de efter knappt tre år lämnar mig efter nian är de unga vuxna. Att få vara del av deras, många gånger jobbiga, resa dit är en ynnest. Att få prata med elever, höra om deras syn på livet och välden, deras planer för framtiden och få deras förtroende att ge dem verktyg för att lära sig saker genom livet det är nog det bästa. En del lärare lämnar fina avtryck hos elever som lever kvar hos dem ända upp i vuxen ålder. Tänka att få vara en sådan lärare. Det, tillsammans med att få känna den där känslan av att en elev förstått något hen slitit med, när ”poletten trillar ner”, när gnistan tänds i ögonen och eleven utbrister ”aha” med just den där tonen som ger rysningar hos oss lärare. Det är nog det allra bästa.

Att hålla i sin egen bok…

Nu är den här….min bok som jag skrivit med Håkan Fleischer under drygt ett års tid. Vi har fått några för-utskrivna exemplar i väntan på den större sändningen från tryckeriet som sägs komma i november.

Märkligt att det finns en bok med mitt namn på. En konstig känsla med en bra känsla. Att sen människor som jag värdesätter deras åsikter om digitaliseringen ska läsa boken…det är väldigt läskigt.

Men nu finns den iallafall och jag är förstås väldigt stolt.

I slutet av maj 2014 fick jag frågan av Håkan om jag ville vara med och skriva boken och nu, efter många telefonsamtal, skypesamtal, twittermeddelanden, möten i anslutning till olika konferenser, en Dropbox-mapp, en Onenote-anteckningsbok, några förlag, några redaktörer, ett gäng mail och ganska många timmar i en stol på Nacka Forums Bibliotek så är den här!

ca 320 000 tecken fördelade på 170 sidor och 10 kapitel. Dessa ord är i sin tur förankrade i inte mindre än 102 olika referenser.

Det ska bli väldigt spännande att se hur boken tas emot.

 

mössor och kepsar

Jag kan inte förstå att jag skriver ett inlägg med denna titel. Jag hoppas att detta är den sista gången som denna diskussion får ta plats i min tanke.

För plats tar den, jag har sedan ett möte på skolan i veckan, inte kunnat släppa detta. Jag vill ha bort kepsförbudet. Och missförstå mig rätt, jag tycker inte heller att det ser snyggt ut med mössa på under en restaurangmiddag, men i ärlighetens namn, det är ju inte det det handlar om här.

Det är ju tillåtet att ha sjal eller kippa av religiösa skäl. När vi som lärare påpekar att de ”vanliga svenska barnen” ska ta av sig mössan så pekar vi omedvetet ut de andra, igen. Detta kan ske ungefär 25 gånger på en vecka om vi tänker oss en vanlig högstadieklass schema.

Jag försöker att jobba med ett lågaffektivt bemötande när det gäller elever med koncentrationsproblem, t.ex, vid ADHD. Dessa elever är endast mottagliga för en liten mängd instruktioner. Jag försöker att skapa en relation till dem för att kunna tillsammans med dem hitta strategier för att fungera i en klass. Jag tycker att det är mycket viktigare då att denne elev räcker upp handen, sitter någorlunda stilla och har strategier för att öka sin uppmärksamhet än vilka klädesplagg denne bär. Under mina femton år som lärare har detta varit en framgångsrik strategi och jag vill inte förändra den.

Jag hoppas att alla skolor tar sitt förnuft till fånga och tar bort regeln om kepsar, jag vill inte arbeta på en skola som så uppenbart gör intrång i elevers privata sfär som att be dem klä av sig. Jag hoppas verkligen att vi har en mycket bättre elevsyn än så.

Vill ni läsa lite om var jag hittar mina argument så finns de här (jag fyller gärna på här om jag får fler tips.) Dela gärna detta inlägg till elever, föräldrar och lärare som är övertygade om att det vissa huvudbonader INTE påverkar kunskapsbildningen negativt men som behöver argument.

/Helena

Bo Hejlskov leg psykolog om lågaffektivt bemötande:

http://www.hejlskov.se/filosofi.html

http://www.hejlskov.se/lowarousal.html

Annika Lilja om förtroendefulla relationer i klassrummet: https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/32806/1/gupea_2077_32806_1.pdf

Skolverket om ordningsregler:

http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf1650.pdf%3Fk%3D1650

Skolverket uttalar sig i Svd :

http://www.svd.se/skolverket-elever-far-ha-mossa-och-mobil-i-klassrummet

Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar – teoretiska och praktiska perspektiv (bok från Liber) Författare: Thomas Nordahl, Mari-Anne Sørlie, Terje Manger, Arne Tveit

https://www.liber.se/Grundskola/Grundskola-ar-6-9/Pedagogik-och-metodik/Lararlitteratur/Att-mota-beteendeproblem-bland-barn-och-ungdomar/

 

skrivet för 15 år sedan

Jag gick ut från Lärarhögskolan vid jul 1999 och efter en termin som färdig lärare skickade jag en krönika till studentkårens tidning. I dagarna ägnar jag tid åt att städa i mina skåp på jobbet och då finner jag denna krönika:

Nyutbildad – det är Jag som ska förändra den svenska skolan

Efter fyra och ett halvt år på Lärarhögskolan var jag ganska inkörd på hur hopplöst efter pedagogiken och skolan är i verkligheten. Dessutom innehas alla tjänster av obehöriga lärare eller gamla stofiler som varit på samma skola och kört samma prov i 40 år.

Det är alltså Mig allt hänger på. Det är Jag som ska se till att det skrivs lokala arbetsplaner,

att rektorn håller medarbetarsamtal,

att utvecklingssamtalen bygger på BIUSS-dokument,

att kemiinstitutionen är ventilerad och inte innehåller förbjudna ämnen,

att alla lärare på skolan börjar arbeta problembaserat och projektinriktat,

att IT integreras i undervisningen,

att skolan blir mer ämnesövergripande,

att skolmåltidspersonalen integreras i den pedagogiska utvecklingen,,

att elevernas kunskapsinhämtning individualiseras,

att all mobbning försvinner,

att betygshetsen minskar,

att föräldrarna engagerar sig i sina barns skolgång

samt att skolgården blir en grön och pedagogisk oas.

 

Sprängfylld av visioner, åsikter och idéer möter jag då verkligheten i yrket.

Men av någon outgrundlig anledning blir det inte så mycket gjort av ovanstående de första månaderna. Tiden går istället åt till frågor som:

Hur ska jag komma ihåg whiteboardpennor, och det till varje lektion? Är det bäst att ta närvaron i början eller i slutet av lektionen och hur för jag in det i frånvaroböckerna? Hur ska jag komma ihåg att eleverna ska ställa upp stolarna efter torsdagslektionen i fysik så att jag slipper ställa upp alla trettio? Var är kopieringsapparaten och vad gör jag när den säger att ett papper fastnat men jag inte hittar något papper där den visar att det ska vara? Vad ska jag ha för skor på mig så att jag inte får ont i ryggen eller blir svettig om fötterna? Hur ser man skillnad på om en elev tuggar tuggummi eller på sin tunga under lektionen? Hur vet man vems telefon det var som ringde under lektionen? Vad har engelskläraren för förkortning, BUD,BUS, GUD? Hur får jag med mig nycklarna när jag inte har några fickor på byxorna och, om jag någon gång har fickor, hur får jag upp nycklarna när jag har en massa miniräknare och böcker i famnen? Hur stor garderob ska jag ha för att eleverna inte ska tycka att jag har samma kläder hela tiden? Hur gör man när man beställer böcker?

Och mitt i allt detta: 19 stycken förväntansfulla 13-åringar som litar blint på att det är jag som har koll på allt, jag är ju deras fröken. Att jag bara är elva år äldre och bara har jobbat i skolan en vecka mer än de verkar inte spela någon roll.

Som tur är finns då de gamla stofilerna där och kommer med smarta tips och uppmuntrande ord som gör att vardagen så här, när terminen nästan är slut, faktiskt fungerar.

Och faktiskt…de flesta av dem är varken trångsynta eller diktatoriska…

 

 

Glad sommar

/Helena